TID FÖR TANKAR

Ni tror säkert jag är ett emo? galet depp osvosv, faktiskt inte! För det mesta sprallig
och överglad, men inom mig finns så mycket mer än bara skratt.
Är så less på hela världen, massa människor.. finns så många som bryr sig om mig, (jag ska
inte klaga) men jag är så sjukt less på att ingenting blir som JAG vill.
Allt går åt helvette,

Du fattar fan inte ett skit, fattar du inte att allt du säger trycker ner människor? det är inte så att
man bara struntar i det, lägger det åt sidan utan det biter i hjärtat.
Jag undrar hur länge till jag orkar med. Mitt leende är fake, påklistrat. Bara en mask ovanför
det inre. 
aja

Ett första intryck är alltid ett första intryck, sumpar man det är det så nära
som kört. Vilket JAG ofta gör, du med. Innan det blev såhär fanns det så mycket jag trodde om dig,
allt möjligt. Gav insidan en chans och insåg vilken fantastisk person du är, fin människa.
Tack.

Varje dag är som en bergodalbana,allt går upp och ner. Ibland känns livet så bra att
man vill jubla, skrika och bara skratta och ibland orkar man inte mer, ger nästan upp hoppet.
Ibland behöver jag någon, någon som kan krama mig hårt och länge, pressa ihjäl alla känslor
som flyger runt i mig.
Det är bara du som existerar i mitt huvud, tankar om dig, minnen. När vi ses är det samma sak,
flashbacks. ÄLSKAR DIG, HELA JAG ÄLSKAR DIG.
Varför går det aldrig att släppa taget, fanfanfan! vad ska man göra, om man är så oerhört
kär att man inte vet var man ska ta vägen men vet att det är helt jävla omöjligt? släppa taget,
svårt när samma person ger mig blickar som nästan dödar mig inombords, stannar upp mitt
hjärta i några sekunders koma..
Svårt att fokusera på annat, tänka på något annat. Nervositet, handsvett å oroliga blickar.. hjälp mig.

Kan man tycka om någon så mycket att det gör ont i en? så att det värker,
att det kommer en speciell känsla som man inte riktigt vet var den ska placeras.
Så är det iallafall för mig. Det finns 2 personer som fyller mina tankar. En som kanske är
världens underbaraste, vackraste, finaste, snyggaste hetaste person och en som jag verkligen inte
kan lämna åt sidan. Som jag hela tiden påminns om, filmer som spelas om och om igen. Jag är en filmressigör, skapar egna filmer i mitt huvud. Att tänka på samma en hela tiden, är påfrestande. Hjärtat slår hårdare, snabbare och tyngre.
Tankar och minnen övertar mig totalt, samlar mina krafter för att minnas filmen. Filmen om Dig&Mig, där det var vi.. bara vi. Du var den enda, jag var den enda. Det höll inte så länge, jag orkar inte hålla mig. Det kändes så.. bundet, som om någon knöt fast mig för all evighet.
Såklart är jag egoistisk, som alla andra här i världen. Tänker bara på mig, mig och mig. Känns det här rätt, nja.. okej, vi provar igen. Tillslut orkar jag inte mer, orkar inte få det att klaffa. Klipper loss bandet och plötsligt är det något helt annat. En annan relation, som inte alls är lika betydelsefull, bara nått som man har 100tals av.. det här med kärlek är något sällsynt, speciellt, vänskap är så vardagligt. Sanningen är att jag inte ens vet om det var det rätta, men han band mig så hårt att jag fortfarande tror att jag kanske beslutade fel ändå om att klippa lös bandet. 
Iallafall finns det en annan person som gör mig alldeles varm, "icketmigsjälv" och sprudlande glad.
En person som jag vet att jag aldrig kommer få, aldrig kommer få känna närhet av.
Någon som är så långt borta från min verklighet, men så nära i min dröm. Lättåtkomlig i drömmar, ni förstår vad jag menar. I själva verket handlar det mesta om VEM man är, vad man har gjort.. vilka man känner, populäritet helt enkelt förklarat. Det finns så mycket människor inte vet om mig, som människor aldrig skulle kunna tänka sig om mig. Innan insidan bedöms utsidan, ytan alltså.
Lagret som egentligen inte borde räknas eftersom utsidan bara är en kort trailer före insidan.
Jag är dålig på att förmedla känslorna, håller ganska mycket inom mig. Är rädd för kritik, rädd
för att avslöja vem jag egentligen är. Tappa ryktet liksom. Egentligen har jag ingen aning om
vem jag är, jag är alldeles vilse, ute och letar efter den personen som möjligen är mig.
Vilse i en ocean, hoppas jag hittar rätt..

Känner mig vilsen, ihoptrasslad i massa jobbiga tankar.
Var jag än befinner mig ser jag dig dig och dig. Utsidan är en yta ovanpå
det inre, det är där allt spelas om och om igen.
Bloggen handlar om mig, mina tankar, åsikter osv.